Daniel Boyacioglu besökte Kävesta folkhögskola för att tala inför hela skolan samt hålla en workshop med deltagare på Allmän linje. I aulan läste Daniel flera av sina dikter och talade öppenhjärtligt om sitt liv och de val som lett honom dit han är idag – en brandman som gett ut sju poesiböcker och vunnit SM i Poetry Slam två gånger.

Daniel fick upp ögonen för sin egen förmåga att skriva vid 9 års ålder. En dikt han skrivit i skolan letade sig in i lokalpressen, med en hjälpande hand från hans lärare.

– Varje gång jag såg en kopia hänga på kylskåpet hos någon släkting fick jag en skön känsla. Känslan höll i sig under andra skrivuppgifter. Jag såg därför inte skrivandet som något svårt.

Daniel Boyacioglu 1 december 2016 – 2

Rap och poesi

Under skoltiden fördjupade han sig i rap och hittade snart ett släktskap mellan den klassiska formen för poesi och rapen.

– Jag märkte att Färlin kunde vara rap. Språket var kanske inte riktigt lika rytmiskt tight, men det hade en musikalitet i sig.

När Daniel första gången ställde sig på en scen för att tävla i poesi blev hans hemliga vapen just tidigare rap-texter han skrivit.

– Jag ville bryta med mitt tidigare sammanhang, där jag hade svårt att passa in. Rapparna tyckte att jag var för poetisk i mitt uttryck. Så jag tänkte att det här borde ju poeterna förstå!

Tråkiga gubbar

Efter lunch var det dags för en workshop med deltagare från allmän linje. Daniel inledde med att fråga vad deltagarna hade förväntat sig när det skulle komma en poet till skolan. Någon säger ”En tråkig gubbe!”.

– Jag tänkte så själv när jag var ung, och även idag bland mina kollegor. Det finns en klassisk stil som kopplas samman med poesi. Men jag tycker inte att stilen avgör om det är bra eller inte. När jag själv blev publicerad, när jag blev en poet, då kunde jag skita i förväntningarna och själv bestämma vad som var poesi, skriva mina egna regler.

Daniel Boyacioglu 1 december 2016 – 3

Skrivknep som gör texten lenare

Hur skriver man då en dikt? I ett gemensamt experiment får alla komma med ett par förslag på ord, som ”kärlek”, ”tid”, ”livet” och ”trötthet”. Sedan hjälps deltagarna och Daniel åt att formulera meningar runt dessa, och dissikera hur innebörden och känslan förändras av att bara byta ut något enstaka ord.

– Det finns knep som gör texten lenare, så att man sväljer den. När man är ovan vid att laga mat är det svårt att veta om det behövs salt, hetta eller något annat. Men övar man så kan man smaka och se vad som saknar. Det är samma sak med poesi.

Daniel Boyacioglu 1 december 2016 – 4

Personlig och känslosam workshop

Förutom tekniska skrivknep hinner gruppen avhandla många funderingar om livet. Kärlek stannar de vid länge. Är kärleken outtröttlig, eller måste man mata den? Finns den alltid, överallt? Vilka olika sorters kärlek finns? Kan livet vara utan kärlek? Finns det något positivt i att kunna känna kärlek, även om den inte är besvarad?

Workshopen blir mycket personligt och diskussionerna bottnar i deltagarna och Daniels egna erfarenheter av livet.

– Nu är jag 35, och det har redan tagit många vändningar. Hade jag trott på någon som sagt när jag var 15 att jag skulle bli poet? Hade jag trott på någon när jag var 25 som sagt att jag skulle bli brandman? När jag var yngre trodde jag att jag skulle ha tre barn innan 30. Det blev 7 böcker istället. Livet är läskigt och spännande!