Kävesta folkhögskolas historia

Kävesta folkhögskola har en lång historia. Skolan startade redan 1873, som ”Örebro läns folkhögskola”, och är en av landets tio första folkhögskolor. Länge var Kävesta en utpräglad ”bondehögskola”, eleverna kom från Örebro län och främst den sydöstra länsdelen.

Genom åren har skolan genomgått många förändringar, både större och mindre, i takt med att samhällets behov ändrats. Namnet Kävesta folkhögskola har varit med sedan 1955. Skolan har haft sin nuvarande estetiska profil sedan 1981.

På denna sida hittar du mer information om viktiga skeenden i Kävesta folkhögskolas historia. Dessa texter uppdateras löpande  i samband med att Kävesta folkhögskola firar 150 år 2023.

Hitta på sidan

Kävesta folkhögskola grundades 1873

Folkhögskolor en lösning för att möta det nya samhällets behov?

Under 1800-talets andra hälft skedde flera samhällsförändringar som gjorde det möjligt för allt fler att delta i samhället som aktiva medborgare.

Kävesta folkhögskolas andra rektor, J V Jonsson har beskrivit hur folkskolan då inte längre räckte till eftersom den var ”en skola för barnen, för hvilka kommunala och allmänna angelägenheter ännu äro främmande”.

Många argumenterade för att skapa en skolform där unga vuxna kunde fördjupa och bredda sin bildning utifrån både det praktiska och offentliga livets nya behov. Inspiration togs framför allt från Danmarks folkhögskolor.

En folkhögskola för bygden

I södra Nerike diskuterades självklart också frågan om en folkhögskola, särskilt efter att trion Önnestad, Hvilan och Herrestad (numera Lunnevad) hade startat 1868. Om Skåne och Östergötland hade folkhögskolor kunde ju inte gärna Nerike vara utan.

Adolf Coyet och Östra Nerikes hushållsgille

Flera framstående personligheter talade sig varma för folkhögskolan som idé och ville medverka till att skapa en sådan i bygden. Av dessa var troligtvis Adolf Coyet från Nynäs den mest angelägne.

När Östra Nerikes hushållsgilles sammanträdde i Pålsboda i september 1872 erbjöd han sig att upplåta en mangårdsbyggnad på Vrana herrgård som skollokal, utan kostnad i fem år.

Sällskapet tillsatte en kommitté för att undersöka hur folkhögskoleplanen kunde förverkligas.

Oljemålning, porträtt av Adolf Coyete i guldfärgad ram.

Adolf Coyetes porträtt, målat 1904 på uppdrag av Örebro läns folkhögskolas elever. Tavlan hänger i skolmuseumet.

Landsting ville också se en folkhögskola

I september 1872 föreslog även två landstingsledamöter, Anders Pehrsson och Carl Jansson, att starta en folkhögskola i länet. Landstinget såg det som ”ett ämne af synnerlig vikt” och sade sig vara villiga att stötta skolan ekonomiskt.

Som sig bör tillsatte därför även landstinget en kommitté för att utreda frågan och ge ett konkret förslag på genomförande.

Två kommittéer blir en

Hushållsgillets och landstingets kommittéer slog sig sedan samman och sände i december ut ett ”Förslag till plan för Örebro läns första folkhögskola”, med önskan om donationer och bidrag från ”aktade personer i länets alla kommuner”.

Initiativet fick fantastiskt genomslag och man samlade in 13 000 kronor. Utöver de insamlade penningbidragen och Adolf Coyetes erbjudande om kostnadsfria lokaler i fem år, avsatte både hushållssällskapet och landstinget femåriga anslag för att driva verksamheten.

Örebro läns folkhögskola startar 3 november 1873

Våren 1873, den 26 april, beslutade den samlade kommittén att bilda en folkhögskoleförening, som fick i uppdrag att starta länets första folkhögskolekurs i november samma år. Skolan skulle heta ”Örebro läns folkhögskola”.

Tiden från tanke till handling var alltså relativt kort, säkert tack vare det starka stödet från flera av bygdens mest namnkunniga personer. Intresset var också stort och skolan tog emot över 70 ansökningar till 36 platser.

Till uppropet på Vrana gård 3 november 1873 infann sig 35 av 36 antagna ”lärjungar”.

Gruppfoto, ett trettiotal män med hatt och kavaj.

Den första årskursen från 1873. Fotokopia i skolmuseumet på Kävesta.

Vilka studerade på Kävesta under 1800-talet?

Kävesta folkhögskola var länge en utpräglad ”bondehögskola”. Eleverna kom främst från bondefamiljer och bodde nära skolan.

Denna trend skulle hålla i sig i nära femtio år, och det var vanligt att flera syskon från samma familj efter varandra studerade på skolan.

Flera lärjungar var också barn till bergsmännen från Bergslagen, som hade bidragit frikostigt till skolans uppförande.

Folkhögskolan vidgade vyer

På den här tiden, vid slutet av 1800 och början av 1900-talet, var gården och den närmaste familjen navet för de flesta på landsbygden. Carl Gösta Höglund, tidigare rektor har beskrivit folkhögskolans roll som en sorts kulturell smältdegel (med 1800-tals mått mätt) så här:

– Det blev en uppgift för folkhögskolan att vidga den oreflekterade kärleken till hemmets gård, till ängen och skogen och sjöarna med uppväxtårens minnen till en vidgad samhörighetskänsla och till ett medvetet samhällsansvar.

Hade du blivit antagen 1873?

Hade du själv blivit antagen 1873? För att bli antagen till första kursen skulle du:

  • Lämna in en egenhändigt skriven ansökan
  • Visa betyg från ev skolår
  • Har gjort dig känd för ” en hedrande vandel”
  • Ha en ”någorlunda god” handstil
  • Kunna läsa tydligt och innantill
  • Kunna de fyra räknesätten med hela tal
  • Ha konfirmerat dig
  • Ha fyllt 18 men ej 30
  • Ha deltagit åtminstone ett år i jordbruk, bergsbruk eller annat yrkeskroppsarbete
Handskrivna anteckningar i vacker skrivstil.

Antagningskriterier Kävesta folkhögskola 1874. Ur Carl Gösta Höglunds minnesbok om tiden 1873 – 1983

Hur såg undervisningen ut i början?

Kävestas första rektor, P August Gödecke, drev skolan enligt den så kallade ”Vranamodellen”. Det innebar att eleverna studerade ”folkhögskoleämnen”, det vill säga teoretiska ämnen, både ett första och ett andra, fördjupande, år.

Föredrag var i början en viktig del av pedagogiken och det talade ordet värderades högt. Föredragen lockade också allmänhet både från bygden och utanför.

Man ville dessutom väcka intresse för och stimulera deltagande i samhällsfrågor. Därför anordnade man diskussionskvällar, då eleverna själva fick lägga förslag på ämnen.

Ett schema från 1874

Ett schema tillhörande eleven Olof Viktor Eriksson finns bevarat och visar hur en vanlig måndag kunde se ut 1874:

  • På förmiddagen lektioner i historia, räkning, naturlära och geografi.
  • På eftermiddagen bokhållning, rättstavning, uppläsning och sång.
Schema i rutnät, skrivet i sirlig handstil.

Olof Viktor Erikssons schema 1874 – 1875. Ur Carl Gösta Höglunds minnesbok om tiden 1873 – 1983.

För mycket teori och för lite praktik?

Visioner om en utbildningsform som stod för ”andlig förkovran” och allmän medborgerlig bildning togs inte alltid emot med öppna armar i bygden. Det sågs av vissa som förnämt, eller en lyxvara som stod i vägen för praktiska ting och lockade sönerna bort från arbetet på gården.

Senare rektorer, främst J.V. Jonsson, mötte dessa invändningar genom att införa praktiska och teoretiska jordbruksämnen i den andra årskursen, där den som ville dessutom kunde få betyg.

Gödecke, med sin idealistiska syn på vad folkhögskolan borde vara, skulle nog ha sett detta som slutet på den ”verkliga folkhögskolan”, men det ledde med största sannolikhet till ökad acceptans och förtroende för skolan i bygden.

Vad hände efter Kävesta?

I bygden fanns en viss oro för att folkhögskolan skulle ta ungdomarna från gården, att de skulle inställa sig för undervisning och vidare bildning och aldrig titta tillbaka.

Skolans elevförbund satte sig i färd med att motbevisa denna tes redan 1887. De undersökte var eleverna från de tio första årskullarna hade blivit av, och fann att:

  • 60 procent blivit ”sina egna jordbrukare”
  • 23 procent ”hjälper till i föräldrahemmet”
  • andra vanliga yrken var förvaltare, verkmästare, timmermän och handlare

Även rektorn J V Jonsson undersökte detta, 1898, och kom fram till att åtminstone hälften av de manliga eleverna ”återvände till gården” efter avslutad kurs. Flera läste dock vidare, bland annat till skogsvaktare, folkskollärare, ingenjör eller bank- och posttjänsteman.