Kävesta folkhögskolas historia

Kävesta folkhögskola har en lång historia. Skolan startade redan 1873, som ”Örebro läns folkhögskola”, och är en av landets tio första folkhögskolor. Länge var Kävesta en utpräglad ”bondehögskola” och eleverna kom från Örebro län, främst den sydöstra länsdelen.

Genom åren har skolan genomgått många förändringar, både större och mindre, i takt med att samhällets behov ändrats. Namnet Kävesta folkhögskola har varit med sedan 1955. Skolan har haft sin nuvarande estetiska profil sedan 1981.

På denna sida hittar du mer information om viktiga skeenden i Kävesta folkhögskolas historia. Dessa texter uppdateras löpande  i samband med att Kävesta folkhögskola firar 150 år 2023.

---

Hitta på sidan

• Kävesta folkhögskola grundades 1873
• Vilka studerade på Kävesta under 1800-talet?
• Hur såg undervisningen ut i början?
• Vad hände efter Kävesta?
• Kävesta folkhögskola får sitt nuvarande namn 1955
• När fick kvinnorna börja studera på Kävesta?

---

Kävesta folkhögskola grundades 1873

Folkhögskolor en lösning för att möta det nya samhällets behov?

Under 1800-talets andra hälft skedde flera samhällsförändringar som gjorde det möjligt för allt fler att delta i samhället som aktiva medborgare.

Kävesta folkhögskolas andra rektor, J V Jonsson har beskrivit hur folkskolan då inte längre räckte till eftersom den var ”en skola för barnen, för hvilka kommunala och allmänna angelägenheter ännu äro främmande”.

Många argumenterade för att skapa en skolform där unga vuxna kunde fördjupa och bredda sin bildning utifrån både det praktiska och offentliga livets nya behov. Inspiration togs framför allt från Danmarks folkhögskolor.

En folkhögskola för bygden

I södra Nerike diskuterades självklart också frågan om en folkhögskola, särskilt efter att trion Önnestad, Hvilan och Herrestad (numera Lunnevad) hade startat 1868. Om Skåne och Östergötland hade folkhögskolor kunde ju inte gärna Nerike vara utan.

Adolf Coyet och Östra Nerikes hushållsgille

Flera framstående personligheter talade sig varma för folkhögskolan som idé och ville medverka till att skapa en sådan i bygden. Av dessa var troligtvis Adolf Coyet från Nynäs den mest angelägne.

När Östra Nerikes hushållsgilles sammanträdde i Pålsboda i september 1872 erbjöd han sig att upplåta en mangårdsbyggnad på Vrana herrgård som skollokal, utan kostnad i fem år.

Sällskapet tillsatte en kommitté för att undersöka hur folkhögskoleplanen kunde förverkligas.

Landsting ville också se en folkhögskola

I september 1872 föreslog även två landstingsledamöter, Anders Pehrsson och Carl Jansson, att starta en folkhögskola i länet. Landstinget såg det som ”ett ämne af synnerlig vikt” och sade sig vara villiga att stötta skolan ekonomiskt.

Som sig bör tillsatte därför även landstinget en kommitté för att utreda frågan och ge ett konkret förslag på genomförande.

Två kommittéer blir en

Hushållsgillets och landstingets kommittéer slog sig sedan samman och sände i december ut ett ”Förslag till plan för Örebro läns första folkhögskola”, med önskan om donationer och bidrag från ”aktade personer i länets alla kommuner”.

Initiativet fick fantastiskt genomslag och man samlade in 13 000 kronor. Utöver de insamlade penningbidragen och Adolf Coyetes erbjudande om kostnadsfria lokaler i fem år, avsatte både hushållssällskapet och landstinget femåriga anslag för att driva verksamheten.

Örebro läns folkhögskola startar 3 november 1873

Våren 1873, den 26 april, beslutade den samlade kommittén att bilda en folkhögskoleförening, som fick i uppdrag att starta länets första folkhögskolekurs i november samma år. Skolan skulle heta ”Örebro läns folkhögskola”.

Tiden från tanke till handling var alltså relativt kort, säkert tack vare det starka stödet från flera av bygdens mest namnkunniga personer. Intresset var också stort och skolan tog emot över 70 ansökningar till 36 platser.

Till uppropet på Vrana gård 3 november 1873 infann sig 35 av 36 antagna ”lärjungar”.

---

Vilka studerade på Kävesta under 1800-talet?

Kävesta folkhögskola var länge en utpräglad ”bondehögskola”. Eleverna kom främst från bondefamiljer och bodde nära skolan.

Denna trend skulle hålla i sig i nära femtio år, och det var vanligt att flera syskon från samma familj efter varandra studerade på skolan.

Flera lärjungar var också barn till bergsmännen från Bergslagen, som hade bidragit frikostigt till skolans uppförande.

Folkhögskolan vidgade vyer

På den här tiden, vid slutet av 1800 och början av 1900-talet, var gården och den närmaste familjen navet för de flesta på landsbygden. Carl Gösta Höglund, tidigare rektor har beskrivit folkhögskolans roll som en sorts kulturell smältdegel (med 1800-tals mått mätt) så här:

– Det blev en uppgift för folkhögskolan att vidga den oreflekterade kärleken till hemmets gård, till ängen och skogen och sjöarna med uppväxtårens minnen till en vidgad samhörighetskänsla och till ett medvetet samhällsansvar.

Hade du blivit antagen 1873?

Hade du själv blivit antagen 1873? För att bli antagen till första kursen skulle du:

• Lämna in en egenhändigt skriven ansökan
• Visa betyg från ev skolår
• Har gjort dig känd för ” en hedrande vandel”
• Ha en ”någorlunda god” handstil
• Kunna läsa tydligt och innantill
• Kunna de fyra räknesätten med hela tal
• Ha konfirmerat dig
• Ha fyllt 18 men ej 30
• Ha deltagit åtminstone ett år i jordbruk, bergsbruk eller annat yrkeskroppsarbete

---

Hur såg undervisningen ut i början?

Kävestas första rektor, P August Gödecke, drev skolan enligt den så kallade ”Vranamodellen”. Det innebar att eleverna studerade ”folkhögskoleämnen”, det vill säga teoretiska ämnen, både ett första och ett andra, fördjupande, år.

Föredrag var i början en viktig del av pedagogiken och det talade ordet värderades högt. Föredragen lockade också allmänhet både från bygden och utanför.

Man ville dessutom väcka intresse för och stimulera deltagande i samhällsfrågor. Därför anordnade man diskussionskvällar, då eleverna själva fick lägga förslag på ämnen.

Ett schema från 1874

Ett schema tillhörande eleven Olof Viktor Eriksson finns bevarat och visar hur en vanlig måndag kunde se ut 1874:

• På förmiddagen lektioner i historia, räkning, naturlära och geografi.
• På eftermiddagen bokhållning, rättstavning, uppläsning och sång.

För mycket teori och för lite praktik?

Visioner om en utbildningsform som stod för ”andlig förkovran” och allmän medborgerlig bildning togs inte alltid emot med öppna armar i bygden. Det sågs av vissa som förnämt, eller en lyxvara som stod i vägen för praktiska ting och lockade sönerna bort från arbetet på gården.

Senare rektorer, främst J.V. Jonsson, mötte dessa invändningar genom att införa praktiska och teoretiska jordbruksämnen i den andra årskursen, där den som ville dessutom kunde få betyg.

Gödecke, med sin idealistiska syn på vad folkhögskolan borde vara, skulle nog ha sett detta som slutet på den ”verkliga folkhögskolan”, men det ledde med största sannolikhet till ökad acceptans och förtroende för skolan i bygden.

---

Vad hände efter Kävesta?

I bygden fanns en viss oro för att folkhögskolan skulle ta ungdomarna från gården, att de skulle inställa sig för undervisning och vidare bildning och aldrig titta tillbaka.

Skolans elevförbund satte sig i färd med att motbevisa denna tes redan 1887. De undersökte var eleverna från de tio första årskullarna hade blivit av, och fann att:

• 60 procent blivit ”sina egna jordbrukare”
• 23 procent ”hjälper till i föräldrahemmet”
• andra vanliga yrken var förvaltare, verkmästare, timmermän och handlare

Även rektorn J V Jonsson undersökte detta, 1898, och kom fram till att åtminstone hälften av de manliga eleverna ”återvände till gården” efter avslutad kurs. Flera läste dock vidare, bland annat till skogsvaktare, folkskollärare, ingenjör eller bank- och posttjänsteman.

---

Skolan får sitt nuvarande namn 1955

Skolan fick sitt nuvarande namn först 1955, då Örebro läns folkhögskola bytte namn till Kävesta folkhögskola. Men man skulle kunna säga att namnändringen var en resa som inleddes nästan 80 år tidigare, 1878.

Skolan flyttar till Kävesta 1878

Redan skolans andra läsår påtalades hur Vrana gård saknade plats för eleverna att bo och låg lite för avsides för att alla som ville skulle kunna studera där.

Det rådde dock delade meningar om saken. Styrelseledamoten Anders Pehrsson ansåg att skolan borde flytta närmare landsvägen mellan Torsta och Kävesta. Rektor Gödecke höll inte med. Han tyckte snarare att det var nyttigt för eleverna med ordentliga promenader, särskilt eftersom det inte fanns någon gymnastiksal.

Styrelsen beslutade dock till sist att uppföra en ny skolbyggnad, som skulle gå att flytta på sikt. Arbetet påbörjades i Vrana men flyttades sedan till Kävesta där styrelsen hade köpt tre tunnland mark för att anlägga byggnader och trädgård.

Skolbyggnaden färdigställdes på Kävesta sommaren 1878. Huset finns fortfarande kvar och är i bruk 145 år senare. Troligtvis är det därmed en av landets absolut äldsta folkhögskolebyggnader som ännu används för sitt ursprungsändamål.

Landstinget går in som andra huvudman 1926

En annan viktig del i historien om hur Kävesta blev Kävesta har att göra med Örebro läns landstings roll i folkhögskolans historia. Landstinget var involverat redan vid skolans grundande och i skolans styrelse har det alltid suttit representanter från landstinget.

Under skolans första 50 år fanns det dock endast en huvudman: Örebro läns folkhögskoleförening. Men i samband med byggnationen av det nya skolhuset (idag kallat Stora skolhuset) 1926, tog landstinget över ägandeskapet av byggnaden och den tillhörande tomten. Det var ett krav för att ge skolan bidrag till byggnationen.

Nu hade skolan alltså två huvudmän: Örebro läns folkhögskoleförening och Örebro läns landsting.

En ny stiftelse bildas 1931-1932

Lösningen var inte särskilt praktisk och relativt snart, vid årsskiftet 1931-1932 bildades istället ”Stiftelsen Örebro läns landstings och folkhögskoleförenings folkhögskola”, som tog över huvudmannaskapet. Namnet blev lite krångligare men byråkratin blev säkerligen enklare.

Örebro läns landsting tar ensam över ansvaret och ändrar namnet 1955

Den nya stiftelsen ansågs snart som ett onödigt mellanled och upplöstes 1955. Istället tog Örebro läns landsting helt över ansvaret och ändrade namnet från Örebro läns folkhögskola till Kävesta folkhögskola. Med tidigare rektor Carl-Gösta Höglunds ord var det ”närmast en bekräftelse på ett förhållande som sedan länge hade rått”.

Resan som egentligen hade inletts när man byggde det första skolhuset i Kävesta 1878 var nu färdig.

---

När fick kvinnorna studera på Kävesta?

P A Gödecke hade redan innan han blev skolans första rektor 1873 argumenterat för att kvinnor också borde få tillträde till folkhögskolan. I ett brev från 1869, skrev han att:

– Rättvisan kräva, att kvinnan sättes i likställighet med mannen med hänsyn av att erhålla tillfällen till förvärvande av bildning.

Han ansåg att om kvinnan fick bättre tillgång till utbildning, så skulle det även gynna mannen genom att göra det ”för honom en hederssak att hålla jämna steg med henne.” Men trots Gödeckes positiva inställning så skulle hans vision förverkligas först när han redan slutat som rektor.

Kvinnlig sommarkurs i Öskevik 1880

Efter att frågan diskuterats både bland elever på skolan och i styrelsen, beslöt styrelsen sig i april 1880 för att starta en kvinnlig folkhögskola redan samma sommar.

Genom detta beslut uppstod skolans första filial, då den kvinnliga folkhögskolan inrättades i Öskevik utanför Nora.

Anledningen till valet av plats var att bergsmännen i Bergslagen, som gett generösa donationer vid skolans grundande, hade invändningar mot att den uppförts så långt söderut.

Åter till Vrana och Kävesta

Sommarkursen var populär bland bygdens befolkning, men landstingets intresse var svalt och kursen drogs med ekonomiska bekymmer. Det var till exempel dyrt och opraktiskt att transportera personal och materiel mellan Kävesta och Öskevik.

Redan 1883 flyttades sommarkursen till Vrana, där man återigen fick använda mangårdsbyggnaden utan kostnad. Trots det tvingades ändå föreståndaren, fröken Märta Pallin, gå i god för kursen på egen ekonomisk risk.

Nästa sommar flyttades kursen igen och fick då ”komma hem” till lokalerna i Kävesta.

Efter 1884 drog landstinget slutligen in sitt bidrag till den kvinnliga sommarkursen, och den låg vilande fram till 1888.

Kvinnorna organiserar sig för att stötta skolan

När landstingets politiker drog in bidraget tog bygdens kvinnor saken i egna händer och bildade ”Sköllersta-Ekeby kvinnliga arbetsförening”, som skulle samla in pengar till den ”kvinnliga folkhögskolans grundfond”.

Föreningen samlades ofta i rektorshuset på Kävesta för att tillverka handarbeten som sedan auktionerades ut. Liknande initiativ startade även i Kumla och Kvistbro och var avgörande för den kvinnliga sommarkursens överlevnad. Carl Gösta Höglund skriver:

– Framför allt under åren 1888 – 1896, då den kvinnliga folkhögskolan inte erhöll något statsbidrag, hade skolan kvinnornas flitiga händer att tacka för sin existens!

Rektor J V Jonsson kämpar för den kvinnliga folkhögskolan

Dåvarande rektor J V Jonsson kämpade också för den kvinnliga folkhögskolan. Han ansåg att kvinnor inte enbart var i behov av utbildning för att axla rollen som husmoder, utan för att kunna delta i den bredare samhällsutvecklingen.

Jonsson gick därför med på att sänka sin lön och skänkte även sina föreläsningsarvoden för att kunna finansiera den kvinnliga sommarkursen.

Sommarkursen startar igen 1888

Tack vare dessa insatser från tidigare elever, personal och bygdens föreningar, kunde den kvinnliga sommarkursen starta igen på Kävesta 1888.

Intresset från landstinget var dock fortfarande minst sagt ljummet. Det skulle dröja till 1897 innan de gav den kvinnliga folkhögskolan någon typ av bidrag igen.

Vad stod på schemat under de kvinnliga sommarkurserna?

Precis som männens vinterkurs innehöll kvinnornas sommarkurs till en början nästan uteslutande teoretiska ämnen som naturkunskap, historia, geografi och räkning. Mellan 1880 och 1884 fick kvinnorna cirka 30-35 timmar teoretiska ämnen och 6-10 timmar praktiska ämnen.

Mer tid till praktiska ämnen från 1888

När sommarkursen återupptogs 1888 under J V Jonssons ledning utökade han andelen praktiska ämnen på sommarkursen kraftigt, precis som han hade gjort på den manliga vinterkursen.

I ett schema från 1892 kan man se hur deltagarna på sommarkursen till exempel hade totalt 3,5 timmar slöjd varje dag:

Många, inte minst föräldrar i bygden, uppskattade denna förändring, som symboliserades genom att skolans vävstolar kraftigt ökade i antal.

Slöjden var så pass att det var det enda vissa elever ville göra. Detta tilläts dock inte, och de elever som inte ville ta del av den teoretiska undervisningen fick helt enkelt sluta.

---