Från mörker till framtidstro – Julius hittade en ny väg på Kävesta

En längtan efter förändring

Julius är 23 år och beskriver i dag sitt liv som stabilt. Han arbetar vid sidan av studierna och känner att han befinner sig på en bra plats. Men vägen dit har varit långt ifrån självklar.

Beslutet att börja studera på Kävesta folkhögskola växte fram ur en stark känsla av att vilja förändra sitt liv. Han bar länge på en oro över att inte ha slutfört gymnasiet, samtidigt som han kände ett behov av att bryta med sin dåvarande livssituation.

– Det enda som var självklart var att en förändring måste till.

Via Ung Arena i Örebro kom han i kontakt med kommunens aktivitetsansvar (KAA), som efter en tid tipsade om Allmän kurs på Kävesta. Ett besök på skolan blev avgörande – där började tanken på att faktiskt söka ta form.

Ett stort steg att våga börja

Det var inget enkelt beslut att börja studera igen. Julius hade varit borta från skolan i över fyra år och beskriver hur rädslan var en påtaglig del av starten. Samtidigt fanns ett viktigt stöd: hans bästa vän. Tillsammans bestämde de sig för att ta steget och börja på kursen.

– Vi kände båda att vi måste göra något åt livet. Att vi gjorde det tillsammans betydde mycket.

Placeringen av skolan, utanför Örebro, spelade också en avgörande roll. Miljön gjorde det möjligt att skapa distans till tidigare sammanhang och fokusera framåt.

Ett liv före Kävesta

Julius levde ett destruktivt liv innan studierna. Han beskriver en tillvaro med missbruk, självskadebeteende och placeringar på SIS- och HVB-hem.

– Situationen var ohållbar och jag var fast i en destruktiv miljö.

Trots det fanns en vilja att förändras, även om vägen framåt kändes oklar. När möjligheten att börja på Kävesta dök upp såg han det som en chans till ett nödvändigt miljöombyte – och ett första steg mot något annat.

En ny bild av skolan

Skolan hade tidigare varit förknippad med stress och otillräcklighet. Julius beskriver hur han ofta kände sig sämre än andra och i behov av ständig hjälp.

Starten på Kävesta blev därför en utmaning. Nya människor och en ny miljö väckte både oro och osäkerhet, särskilt eftersom han samtidigt kämpade med social fobi.

Men parallellt växte en annan känsla fram.

– Jag hade tagit steget. Nu vänder det, tänkte jag.

Stöd, struktur och gemenskap

Flera faktorer har varit avgörande för Julius utveckling under tiden på Kävesta. Han lyfter särskilt fram lärarna, som han beskriver som engagerade och stöttande.

Undervisningens upplägg med en mjukstart gjorde att han kunde komma in i studierna i sin egen takt. Miljön på landet gav lugn och fokus, samtidigt som gemenskapen med andra deltagare blev viktig.

– Det är en respektfull stämning. Vi tycker inte alltid lika, men vi accepterar varandra.

Skillnaden mot tidigare skolupplevelser är tydlig. På folkhögskolan upplever han ett större utrymme för diskussion, anpassning och ett mer vuxet lärande.

Små steg mot stora förändringar

Även om studierna stundtals varit utmanande – särskilt när motivationen sviktat – beskriver Julius sin tid på Kävesta som avgörande.

– Det här blev vändningen på mitt liv.

Ett minne som särskilt stannar kvar är hans första muntliga presentation. Tillsammans med sin vän stod han inför klassen, trots stark nervositet.

– Den känslan efteråt var mäktig. Där började jag sluta tvivla på mig själv.

Senare har han till och med talat inför en större grupp tjänstepersoner inom Örebro kommun – något han tidigare inte trodde var möjligt.

Blicken framåt

Framtiden är ännu inte helt utstakad, men Julius är tydlig med en sak: han ska inte tillbaka till sitt gamla liv. Nu på skolavslutningen får han intyget på avklarade gymnasiestudier i sin hand. Närmast planerar han att arbeta, kanske resa, och längre fram fortsätta studera.

Den viktigaste lärdomen han tar med sig är enkel men resolut:

– Det går om man vill.

Till andra unga som känner sig osäkra eller vilsna har han också ett råd:

– Tro på dig själv. Ta små steg i taget, till slut har de blivit något stort. Och glöm inte att även om det ser mörkt ut så finns ljuset där, om du söker efter det.

Text och bild: Mats Lindblom