Nu kan jag längta till skolan igen

Lisa Olsson, 19, har studerat allmän kurs på Kävesta i två och ett halvt år. Nu, våren 2025, går hon ut med gymnasiekompetens, nyvunnen framtidstro och minnen för livet.

Men för två och ett halvt år sedan var Lisa på en helt annan plats i livet. Lisa är en kreativ person som gillar att skapa, måla och rita, hon gillar naturen och djur och har alltid gillat skolan och att lära sig nya saker. Men hon har alltid haft väldigt höga krav på sig själv, krav kopplade till prestation. På gymnasiet där hon läste naturprogrammet utvecklade hon en ångestproblematik som grundar sig i de högt satta kraven.

– Jag kände att det inte gick längre. Jag gick klart ettan på gymnasiet, men sen hoppade jag av. Jag var väldig trött, utmattad.

Lisa berättar att hon låg hemma i åtta månader utan att orka göra någonting över huvud taget. De mörka tankarna dominerade själen och idag är Lisa tacksam för sin mamma som fanns där, hjälpte och stöttade. Men mitt i allt mörker kände Lisa ändå att det fanns ett ljus som flammade någonstans där långt inne, en sorts längtan.

– Jag vet ju att jag alltid älskat skolan, men på gymnasiet förvandlades skolan till ett fängelse. Jag önskade att känslan jag hade innan skulle komma tillbaka, skolan hade ju varit min favoritplats.

Ångesten var kopplad till skolan, samtidigt som skolan och lärandet egentligen låg henne så varmt om hjärtat. Här fanns en motsättning, en ambivalens, som inte är lätt att hantera. Lisa övervägde sina alternativ: gymnasiet med folk som är två år yngre eller komvux. Eller folkhögskola? Född i Sköllersta som hon är kände hon till Kävesta och kuratorn på gymnasiet hade nämnt Kävesta när de tittade på konstutbildningar. Hon mindes att hon blivit taggad på Kävesta då, men sen kom kraschen. Det var värt ett försök!

Man tar mina behov på allvar

– Det jag föll för var hur det kändes att vara här, en mysig och härlig stämning. Och nära hemma.

Första tiden var en prövning och det tog tid för Lisa att känna sig trygg. Hon gick på en prova-på-dag där bara en annan deltagare och en lärare var med och det gick bra, men andra dagen tog det stopp.

– Jag var rädd, exakt allt var väldigt läskigt i början.

Men Lisa fick stöd i sin rädsla av mentor och kurator. Till exempel mötte mentorn upp henne varje dag och följde med henne till första lektionen och hon fick hjälp med att klara de lektioner hon tyckte var jobbigast att delta på.

– Minnena satt i och det kändes jobbigt att vara i klassrum. Det var som en känsla av att vara inlåst.

Sakta men säkert vände det. Det som varit avgörande är Lisas beslutsamhet, nyfikenhet och vilja att lära sig saker, men också stödet från personalen och deras beredvillighet att göra anpassningar utifrån just hennes behov.

– Det finns alltid någon som lyssnar och man är öppen för att göra det som är bäst för mig. Man tar mina behov på allvar. Det är fantastiska människor som jobbar här och jag kommer aldrig att glömma dem.

Allt blir mycket roligare tillsammans

Lisa säger att hon under sin tid på Kävesta börjat tycka om skolan igen. Hon uppskattar också det pedagogiska upplägget där man studerar och visar sin kunskap på plats i stället för genom läxor och prov. Hon behöver fortfarande träna på att fördela sin ork över dagen, att prioritera återhämtning, men nu kan hon se framtiden an med tillförsikt. Borta är den osäkra tjejen som hade ångest inför alla möjliga situationer. Ångesten finns där, men den är på en hanterbar nivå. Det är Lisa som bestämmer, inte ångesten.

– Nu går jag inte runt med en klump i magen varje dag. Och jag har fått tillbaka det jag gillar med skolan, att lära mig saker. Nu kan jag längta till skolan igen.

Åren på Kävesta har gett Lisa en gemenskap och ett sammanhang hon trivs i. Kanske beror det på att man är vuxen när man läser på folkhögskola, kanske är det för att man delvis har samma erfarenheter av tidigare skolgång och att man kan mötas i det och tillsammans skapa en plats där alla kan må bra.

– Allt blir mycket roligare tillsammans. Och man behöver inte klara allting själv, det är väldigt modigt att sträcka ut en hand och be om hjälp.