Vladislav Savic besökte Mötesplats Kävesta 22 januari. Han gav en tung men tankeväckande berättelse om sitt eget spelmissbruk, och vad han menar är samhällets ointresse för en allvarlig folksjukdom.
Aten 2011. Den ekonomiska krisen har lett till upplopp och våldsamma protester. Vladislav är på plats som korrespondent för Sveriges Radio.
– Jag fungerade i jobbet. Jag jobbade som en gris, presterade, fick bra feedback och var nöjd med det jag åstadkom, berättar han.
Men på kvällarna, i en varm lägenhet, blandas lukten av tårgas från gatan med doften av ångest.
– Sista veckan i Aten var en mardröm. Jag pratade om nationalekonomi och Greklands finansiella situation, men klarade inte av att sköta min egen.
Vladislav berättar hur han under dessa kvällar spelade bort runt 300 000 kronor från företagskortet, för att vinna tillbaka skulder. Han blev avskedad på stående fot när det blev dags att redovisa. Han skildes från sin fru och förlorade sin bostad.
– Hos en terapeut försökte jag förstå hur jag blev spelmissbrukare. Hur kunde jag bli en person som andra tycker är en idiot?
Vladislav beskriver spelandet som ett sätt att fly problem, en överlevnadsinstinkt som slår slint. Tidigare var jobbet och prestationerna något som fyllde samma funktion.
– Efter min korrespondenttid i Moskva var jag helt utbränd, söndersliten, berättar Vladislav.
Han blev sjukskriven 2006 och menar själv att det var då spelandet gick över i missbruk. Förra året gick han ut offentligt med sin historia i Skavlan, och fick mestadels positiva reaktioner. Både från folk som direkt delade hans erfarenhet, och dem som drabbats som anhöriga.
Vladislav menar dock att samhället har ett stort ansvar för det enligt honom eskalerande spelmissbruket. Staten får in stora skatteintäkter från det sanktionerade spelande och medierna tjänar pengar på annonser, menar han.
– Spelmissbruk klassades politiskt som en sjukdom för ungefär ett år sedan, men det finns ännu inga bestämmelser kring vilka som ska ansvara för vården, förklarar han. Vi ser sällan artiklar om spelandets konsekvenser, men desto fler om ”miljonkioskar” och storvinster.
Vladislav avslutar kvällen med att konstatera att han kommer vara en spelmissbrukare resten av sitt liv, på samma sätt som en nykter alkoholist, och förklarar hur hans liv ser ut idag.
– Jag är bostadslös, har en god man som förvaltar min minimilön och en terapeut som jobbar på krita. Så det jag gör är att jag åker runt och berättar om det här, och blir förbannad. Mer och mer för varje dag. Mina barn har fått lida. Visserligen för att jag är en idiot, men det är inte mina barn.
