Porträttbild av Caroline André

En del av mig saknades när jag inte fick använda dans och rörelse som uttryckssätt

Caroline går tredje och sista året på Dans- och cirkushögskolans (DOCH) danspedagogprogram. Vägen dit var ovanlig. Istället för att gå direkt från Kävestas danslinje till en högre utbildning lade Caroline dansen åt sidan, för att under fyra år att resa och utforska världen.

- Direkt efter att ha gått dansestetiska programmet på Karolinska skolan i Örebro sökte jag till Kävesta. Just då ville jag känna på hur det skulle vara att arbeta med dansen på heltid. Planen var att sedan söka till en högre utbildning.

Kontinuerlig dansträning och intensivt skapande

Upplägget på Kävesta passade Caroline bra. Hon lyfter fram kombinationen av att kontinuerligt jobba med dansträningen och varva med intensiva perioder av kreativt skapande.

- Jag fick med mig både den fysiska dansträningen och kreativiteten i att skapa något eget, genom att vi även gjorde koreografier och föreställningar. Lärarna lyckades verkligen anpassa utbildningen så att varje deltagare fick sin egen utmaning, trots att vi hade lite olika dansbakgrund.

För Caroline blev Kävesta en miljö som tillät henne att utforska både dansen och sig själv.

- Jag kunde fokusera enbart på dansen när jag inte studerade teoretiska ämnen samtidigt, som på gymnasiet. Kävesta var också ett sammanhang där andra höll på med olika konstformer som man kunde inspireras av. Jag fick tid för reflektion. Genom att alla i dansklassen ville olika saker kunde jag se var jag själv stod, vad jag ville med dansen och hur jag skulle gå vidare.

Reslusten tog över

Dessa reflektioner ledde Caroline till ett svårt beslut: att inte fortsätta med dansen direkt efter Kävesta.

- Efter att ha dansat intensivt i flera år längtade jag efter att arbeta, resa och komma ut i världen. Det var svårt att erkänna för mig själv, särskilt när mina klasskompisar sökte vidare. Så jag prövade att söka till DOCH, mest för att jag hört att det var väldigt svårt att komma in på första försöket.

När Caroline kom till sista antagningsprovet insåg hon att hon behövde hålla fast vid sitt beslut.

- Dom var positiva till att jag ville få mer livserfarenhet innan jag började plugga, och uppmanade mig att komma tillbaka om jag ville söka ett annat år.

Att lyckas med det omöjliga

Uppehållet varade i fyra år. Under den tiden varvade Caroline butiksjobb med resor över hela jordklotet. Hon besökte USA, Indien och Nepal och gjorde flera resor till Central- och Sydamerika innan hon började längta efter dansen igen.

- Jag kände att en del av mig saknades när jag inte fick använda dans och rörelse som uttryckssätt. Jag insåg att jag ville undervisa i dans, inspirerad av att lärarna på Kävesta var så bra.

- Problemet var att om jag inte sökte redan samma år skulle jag få vänta två år till innan inriktningen mot modern dans och jazz skulle ha antagningsprov igen. Jag fick helt enkelt dansa så mycket jag bara kunde innan ansökningen och lita på jävlaranamma och lite tur. Och det gick!

Caroline lyckades med något som är mycket ovanligt. Vissa skulle säga att det är omöjligt. Hon tror själv att tiden på Kävesta bidrog till att det gick vägen.

- Eftersom jag hade dansat så mycket och så intensivt på Kävesta fanns många färdigheter kvar i bakhuvudet. Under hela min nuvarande utbildning har jag haft med mig en medvetenhet om hur jag ska använda min kropp i dansen, en exakt kroppskontroll.

Vi behöver många sätt att uttrycka oss på

En mångfald av uttryckssätt är något som människan behöver, anser Caroline. Hon vill också stå upp för att jämställa konstnärliga ämnen med andra skolämnen.

-Vissa har lätt för att uttrycka sig genom att läsa, skriva eller räkna. Andra behöver förmedla sig med sin kropp. Det måste finnas möjligheter som passar alla. Konsten i bred mening är viktig eftersom den är ett verktyg för att lyfta samhällsproblem och kan ge oss olika perspektiv.


Läs mer om Danslinjen på Kävesta