Porträttbild av Elin, som sitter framför en sten vid dammen på Kävesta folkhögskola. Elin har skinnjacka och långt hår.

Jag lovade mig själv att aldrig sitta i skolbänken igen, men blev förälskad i Kävesta


Till sommaren går Elin Persson ut allmän linje efter tre år på Kävesta. Elin hoppade av högstadiet i sjuan och var utan arbete i åtta år innan hon började på Studiemotiverande folkhögskolekurs (SMF) på Kävesta. Här berättar hon om hur studierna på Kävesta förändrat henne. Från att ha bestämt sig för att aldrig mer studera, till att börja på sitt första jobb och inställd på framtida universitetsstudier.

Berätta om din bakgrund – vad gjorde du före Kävesta?

När jag hoppade av skolan i sjuan lovade jag mig själv att aldrig sätta mig i skolbänken igen. Jag ville väldigt gärna försörja mig själv men kom ingen vart utan erfarenheter och utbildning. Jag fick barn när jag var 18, men det ändrade inte min studiemotivation. Jag höll mig fast i min lilla fyrkant.

När Arbetsförmedlingen nämnde Studiemotiverande folkhögskolekurs kändes det som ett tvång, ärligt talat. Men genom att gå på informationsmötet tog jag första steget utanför boxen. Jag blev förälskad i skolan efter bara ett par veckor.

Vad gjorde att din syn på skolan ändrades när du kom till Kävesta?

Gemenskapen mellan lärare och deltagare, det lugna tempot och miljön har gjort fruktansvärt mycket. Här har jag fått utgå ifrån mina egna mål och kunnat studera i min takt. Miljön har en hög mysfaktor och gör att man blir avslappnad och lugn.

Undervisningen går inte ut på att du sätts framför en mattebok och förväntas avverka en massa tal. Vi diskuterar, pratar och åker på utflykter. Om vi ska lära oss om skogen så åker vi ut i skogen.

Vi har en bra dialog med lärarna och får mycket positiv feedback. Det gör att jag känner mig stolt över vad jag åstadkommit istället för att jämföra mig med andra. Jag har legat i samma mattebok i tre år nu, men snart är jag klar och det är jag skitstolt över!

Pedagogiken utgår mycket ifrån kommunikation. Om något strular går det alltid att hitta ett sätt att anpassa uppgifterna tills man är på fötter igen, bara man pratar om det med sina lärare.

Hur känns det att tala om sina behov efter att ha misstrott skolan?

Jobbigt, eftersom jag har haft svårt att lita på folk. Särskilt lärare och rektorer. Men lärarna på Kävesta får en att öppna sig eftersom dem ser hur man mår även när man inte tror att man visar det.

Jag har själv fått gråta och prata av mig. Då kände jag att det fanns vettiga människor trots allt, bara man ger dem en chans.

Hur har du förändrats av att studera på Kävesta?

Jag har förändrats skitmycket! Jag har blivit mer bekväm och säker i mig själv, mer social och pratglad. Jag känner mig mer motiverad och har lärt mig att jag kan om jag bara vill.

I början var jag rädd för att börja på en skola där jag inte kände någon. Men skolan är väldigt välkomnande. Bara att rektorn hälsar och ofta stannar till för att prata lite är stort!

Du slutar till sommaren. Vad ska du göra efter Kävesta?

Jag ska börja mitt första jobb, på ett gruppboende. Det är jättestort för mig och jag har skolan att tacka för att jag kände mig säker och avslappnad på arbetsintervjun.

Mitt mål och min dröm är att om något år börja studera till förskollärare på universitetet, för att sen arbeta med barn med funktionsnedsättningar.

Vem skulle du rekommendera att söka till Allmän linje?

Framförallt dem som inte tror på sig själva. Personer som har suttit i min sits och känt att skolan varit överskattad och onödig. Pröva att gå här så ska du se att du ändrar åsikt och inställning.