Folkhögskolan i Sverige firar 150 år i år. Denna vecka uppmärksammar vi det på flera olika sätt. I förmiddags hade vi ett panelsamtal mellan fyra riktiga Kävesta-veteraner, för att få höra om skolans historia ur deras perspektiv. Det blev ett hjärtligt samtal med många spännande anekdoter och skratt.
Gäster för dagen var:
- Ulla Wiberg var lärare 1984 – 1994 och sedan rektor 1994 – 2010.
- Ann Hammer har arbetat i köket sedan 1987
- Rigmor Windahl var lärare under ca 30 år mellan 1975 – 2006 och har därefter även arbetat på Fellingsbro folkhögskola
- Hans Zetterberg var lärare på Kävesta 1969 – 1979 och senare även arbetat på Örebro folkhögskola
Från vänster: Rigmor Windahl, Hans Zetterberg, Ulla Wiberg och Ann Hammer.
Mellan eftertraktad dröm och tursamt bananskal
Panelens fyra deltagare hamnade på Kävesta av lite olika anledningar. Men det var Hans som tydligast hade haft folkhögskolan som mål.
– Jag studerade på Brunnsviks folkhögskola 1951 – 1953 och blev imponerad av lärarna, de var så bildade! Min dröm blev att bli folkhögskolelärare. Men det var svårt att få jobb på folkhögskola, så jag undervisade nog i de flesta årskurser i den ordinarie skolan innan jag äntligen fick börja på Kävesta.
Rigmor började på Kävesta 1975. Hon hade egentligen planerat att arbeta i den ordinarie skolan. Men man kan säga att folkhögskoleyrket nästan gick i arv.
– När jag var klar med min utbildning tipsade min pappa, som arbetade på Kävesta, om en ledig tjänst. Jag ville ju egentligen arbeta i den ordinarie skolan, men tänkte att visst det här kan jag testa en kort stund. Sen blev jag kvar inom folkhögskolevärlden i nästan 40 år.
Ann Hammer, som arbetar i köket hade en liknande erfarenhet.
– Jag började här på ett terminslångt vikariat. Sedan han jag knappt börja på ett annat jobb i Pålsboda innan husmor ringde och ville ha mig tillbaka. Det var 1987.
Man kan konstatera att deltagare och personal trivs på Kävesta. Men vad är det som gör att många trivs så bra? Ann vände sig till publiken och svarade snabbt:
– Ja men det är ju alla ni som sitter här!
Revolution och nya kök
Hans var den som började på Kävesta först, redan 1969. Han berättade hur skolan då stod i en intressant brytpunkt mellan gammalt och nytt. I kölvattnet av 68-rörelsen fanns det en stark vilja hos deltagarna att bryta upp med gamla traditioner och konventioner.
– Vi lärare fick sitta i lärarrummet medan deltagarna hade stormöte för att bestämma vad vi skulle undervisa om. Jag mötte en av dem i korridoren efteråt som rödflammig i ansiktet skrek ”Nu Hasse, nu är det revolution!”. Och det höll i sig i ett par dagar i alla fall.
Hans berättar om revolutionsåren 1968-1969.
Vid sidan av kortare experiment så har det ändå skett en del förändringar under de 145 år som Kävesta funnits. Ulla berättade om när matsalen flyttade ut ur källaren i Stora skolhuset och fick ett helt eget hus.
– Tidigare hade inte alla ätit på skolan och många satt för sig själva på olika platser med matlådor och liknande. Förändringen var väl genomtänkt. Vi ville att alla deltagare skulle äta tillsammans för att kunna träffas oavsett vilken utbildning man gick. Vi ville också att alla faktiskt skulle äta.
Ann var också med i detta skifte och minns vad förändringen innebar för köket.
– Vi började laga mer mat från grunden. Det kunde vi inte tidigare eftersom köket var så litet. Den nya matsalen blev verkligen en positiv förändring för skolan. Jag fick också möjlighet att möta deltagarna på ett annat sätt. Tidigare såg jag knappt vilka som studerade här. Nu känner jag igen de allra flesta.
Luciaminnen och studentsånger
När panelen tillfrågades om sina bästa minnen från Kävesta kom det upp två saker som faktiskt skett utanför skolan.
– Jag glömmer aldrig när det plötsligt stod fem deltagare från musiklinjen hemma hos mig och lussade. De sjöng och bjöd på Budapestrulle och kaffe, men sa inte ett ord varken då eller senare under dagen, berättade Ann.
– En sak jag tyckte var rolig var när en tidigare deltagare ringde hem till mig och bad om hjälp. Med vad? Jo, att komma ihåg studentsången. Så jag och min man fick ta ton i andra sidan luren och hjälpte henne minnas, berättade Rigmor.
Vad saknar man från folkhögskolan?
Frågan om vad de saknar, eller kommer sakna, mest med Kävesta visade att intresset för människor är viktigt för de som arbetar på folkhögskola.
– Jag saknar spänningen inför varje höststart. Jag var alltid så ivrig på att få träffa alla nya och intressanta människor, berättade Hans.
– Ja, att få ta på sig den prickiga klänningen och känna förväntningarna inför skolstarten saknar jag mycket. Men också rörelsen och förändringen som man alltid får uppleva på en folkhögskola, fortsatte Ulla.
Rigmor lyfte upp ynnesten att få följa med i deltagarnas utveckling och berättade om ett samtal mellan två deltagare som hon hörde vid en skolavslutning:
– Du, du ska veta att när jag såg dig första gången tänkte jag, hur ska jag stå ut med honom i två år? Och nu, nu älskar jag dig!
Vi tror att det väl symboliserar folkhögskolans betydelse som en trygg plats där människor kan lära känna sig själva och andra.
