Novgorodkommittén på Kävesta folkhögskola

En litterär vandring - startsida

Dikter mellan jag och Nej av Jevgenij Jevtusjenko

Det var som om en helt ny värld öppnade sig mitt framför mig, just i den stund då bladet vändes. Jag kunde inte tidigare än så, och heller inte riktigt i den stunden, veta vad som väntade mig. Det vore som om det okända och det tidigare förbigångna trängt sig igenom min bröstkorg och in i hjärtat och drogat det med kärleksfulla känslor och stark viljekraft.

Jag har läst rysk poesi och den som tänt denna gnista hos mig är författaren Jevgenij Jevtusjenko.

Jevtosjenko (1933-) är utan tvekan en av Rysslands största poeter och i sin diktsamling
Dikter mellan Ja och Nej översatt och tolkad av Hans Björkegren, återfinnes dramatiskt varierande poesi; alltifrån politiskt kontroversiella dikter till underbara kärleksdikter. I hans mest berömda diktverk Babij Jar framför han en slagkraftig protest mot judeförföljelser i vilken han målar upp oförglömliga och oförlåtliga kollektiva minnen från den massavrättning som skedde vid ravinen utanför Kiev. Skamkänslor och en stark vilja av att tillhöra någonting annat lyser igenom formuleringarna i denna dikt. ”I mina ådror flyter intet judiskt blod. Men de som hatar judar hatar mej krampaktigt i sitt hat som vore jag en jude själv. Och därför är jag en äkta ryss!” Det här är hans avslutande ord i Babij Jar.

Hans mest kända dikt är förvisso Babij Jar men kanske ändå inte den mest represtentativa, när man ser på dikterna i samlingen som en helhet. Jevtusjenko visar en mycket varierad repertoar bland hans diktverk som väcker starka känslor i uppseendeväckande svartvita kontraster. Samtidigt är det just det svartvita som han vänder sig emot, som exempelvis i titeldikten Da i Njet, där han tydligt men lite ambivalent vänder sig emot olika former av ytterligheter. Det är som om han inte kände någon begränsning i sig själv och sitt sätt att uttrycka sig. Han finner sin egen väg genom poesikonsten i ett fantasifullt och gränslöst ramverk. Hemliga tankar som aldrig skulle uttalas, men som stor del av tiden finns i var människas huvud. Naturens rena och enkla skönhet med vita träd, stilla floder och dånande hav. En gnista av hopp i förtvivlets bottenlösa brunn tänds i dikten Det tredje minnet. Drömmar om att vara någon annanstans med en blick som söker sig genom mänsklighetens begränsningar och ut till det gränslösa. Förvåning över sin brist på självinsikt.

Hans dikter är å ena sidan personliga och känslosamma, men å andra sidan brutalt uppriktiga och politiskt kontroversiella. Jevtusjenkos verk är på så vis svåra att tolka och sammanställa till en enhet, eftersom de skiljer sig så mycket från varandra i stilen. Han är spretig och ojämn i sin helhet och jag tror inte att man som läsare kommer hitta honom vare sig i storstaden Ja eller storstaden Njet, utan förhoppningsvis någonstans där emellan, måhända i någon utav hans romantiska kärleksdikter. Hans konstnärliga skriftalster är i min mening mycket vackra och tilltalande där hans säregna och oerhört skickliga sätt att forma och uttrycka sig med kluriga finesser inte bara överraskar, utan likaså ger läsaren en helt ny värld att existera i. Det har skett en väsentlig förändring hos mig efter jag har läst hans dikter och aldrig trodde jag så mycket på den poetiska magi, som skapas någonstans mellan textbladet och ögonen, som jag gör nu efter att ha upptäckt Jevtusjenko.

Nämnvärda är särskilt ett fåtal dikter som jag tagit till mig på ett alldeles speciellt sätt. Det är förstås en ytterst komplicerad uppgift att finna en vettig väg att ge en korrekt bild av en poet som skriver så varierat och så bra. Jag har ändock gjort ett litet urval i det syfte att ge ett smakprov på äkta ryskt konstnärsskap. Dessa dikter är Leenden och Balladen om blåräven.
(Nämnas bör också hans oerhört finurliga och lätt komiska dikt Jag är en börs.)
En utav hans mest träffsäkra dikter och den som berört mig starkast är Leenden. Denna är i mitt tycke vackrast av de vackraste kärleksdikter men med stänk av uppgiven dysterhet –
uppgiven på ett ärofyllt och nobelt sätt. Dikten talar bäst för sig själv och bör inte söndertolkas, utan istället bevaras som den är och därför har jag här återgett den i sin helhet.

Du ägde en gång så många små leenden :
häpna och hänryckta, skälmska små leenden,
aningen sorgsna ibland men likafullt leenden.
Inte ett enda finns kvar nu av dina små leenden.
Jag skall söka en äng där det växer hundrade leenden.
Jag skall ge dej ett fång av de vackraste leenden
och du skall säga hur mycket du önskar av leenden,
därför att du har tröttnat på mina och andras små leenden.
Själv är jag också så trött på andras små leenden.
Själv är jag också så trött på mina små leenden.
Jag äger så många små skyddande leenden
som bara döljer min leda vid leenden.
Kanske finns det hos mig inte mer några leenden.
Du var i mitt liv det sista jag jag ägde av leenden,
leende, i vars ansikte det aldrig finns leenden.

(1961)

Balladen om blåräven är en oerhört gripande dikt och är samtidigt politiskt kontroversiell. Den handlar om en räv uppvuxen i fångenskap på en farm. Han sitter i sin ståltrådsbur och det spelar ingen roll hur mycket han än sliter och drar, han kan inte komma loss. Människor som går förbi hånar honom. För dem är han inte värd någonting. Han längtar efter friheten. ”Jag ylar och skälver i frossa som världsundergångens horn och tigger stjärnorna om evig frihet eller åtminstone en evig fångenskap.” En dag glömmer vårdarinnan att stänga ordentligt efter sig och räven ger sig så iväg ”tanklöst i flyktens bråddjup” men därute är det ensamt och kallt och ingenstans har han att ta vägen. ”Den som fötts i en bur, han gråter efter den. Och ångestfullt förstod jag att jag älskar min ståltrådsbur som mitt hem, den gråa farmen som mitt fosterland.” Han återvänder, i all sin uppgivenhet, hemåt igen. Och även om han vet vad som väntar där ser han intet sätt att handla annorlunda.”Visst har det skett förändringar på farmen. Förr tog de livet av en i en säck. Nu dödar de modernare. Elektriskt. Prydligt och rationellt.”

Är det överhuvudtaget möjligt att handla fritt efter sin egen vilja? Är det inte så att omständigheterna kring valsituationen har stor inverkan på det val som man gör? Är inte sanningen den att vi alla egentligen önskar förverkliga våra innersta drömmar, men när möjligheten väl uppstår blir vi skrämda, eftersom det alltid innebär risktaganden att inte längre ha kontroll över vad som sker. Allt som oftast väljer människan det säkra före det osäkra, tryggheten framför otryggheten, det välkända före det okända. Allt detta gör hon på grund av en stark inneboende rädsla, även om tillvaron för stunden skulle te sig vara totalt odräglig och oacceptabel. Jag tror att alla dessa anledningar till att inte våga, var just sådana tankar som uppstod när räven väl gjorde sitt val. Och inte ska vi klandra vår räv för detta, när vi själva så ofta agerar på precis samma sätt; alla har vi ju en räv bakom örat. Dock anar vi på förhand vad som väntar denna räv och likaså gör han. ”Jag önskar att jag hade min släkts naivitet. Men jag har fötts här. Jag är annorlunda. Jag älskar den som vårdar sig om mig. Handen som smeker mig – skall döda mig.” (1969)

Recension författad av Karin Freidlitz