Novgorodkommittén på Kävesta folkhögskola

Den Ryska Byn

Betraktelser från en by längs med vägen mellan St. Peterburg och Novgorod

Byn
Det började med när vi klev av bussen från en lång resa för att sträcka på oss lite. I just denna sekund när ja klev av bussen var min första tanke vart hade vi hamnat??
Det var väldigt dimmigt och mörkt husen stod snett och det var en lång bit mellan varje hus. Färgen på husen hade ruttnat bort det. Det var förskräckligt att kunna se det på värkligheten.
Man har alltid sett sådant på tv eller läst någon bok hur ett sådant samhälle kan se ut men ett övergivet samhälle på det viset är inget man kan tänka sig vara värkligt. Under dom 20minuterna ja stod där kunde jag faktiskt inte se en människa ute i byn. Jag tycket att det är dags för politikerna att kunna agera och hjälpa de stakars människor att utstötta dem på det viset genom att låtsas att sådana samhällen inte finns i landet är tragiskt.

Israa

Byn
Jag ser mig omkring … Överallt i alla riktningar bara övergivna hus.
Det är kallt och lite grått .
På timmerhusets vägg finns romerska siffror skrivna i svart.
Vart har alla tagit vägen?

Pojken som växte upp här har han lämnat sitt barndomshem via landsvägen
alldeles intill?
Kanske är han bara här om sommaren?

Grannens hus ser ut att kunna falla isär vilken minut som helst.
Dess gula färg har börjat flaga bort.
Gav han upp när kärleken tog slut?
Föll han isär tillsammans med huset?

Kanske jobbar de på samma arbetsplats en bit bort.
Kanske kommer de en dag att bygga nya hus .

Richard

DEN ÖVERGIVNA RYSKA BYN
Husen som var byggda sedan urminnestider, var nu förfallna
Påväg att nå samma öde som sin skapare, och för länge sedan
Bortglömda husvärdar falla ner i graven till evig vila och
Glömska.

Skratten glädjen och ekot av ryska sånger, hade tystnat för
Eviga tider.

Fasaden vittrade sönder, gardinerna innanför de murknande
Fönsterkarmarna hängde sedan länge i trasor,

Det vilda ogräset hade sedan länge förvandlat den tidigare
Vackra trädgården till oigenskänlighet och vittjat om människors
Eviga frånvaro och vårdande hand.

De förflutna årens övergivenhet, och det hårda ryska vinterklimatet
Har bidragit och påverkat tidens tand till förintelse av de
En gång så ståtliga och vackra husen

En stolt och glädjefylld epok hade för evigt
Gått ur tiden, för att ersättas av en modernare tillvaro.

Erik. Sjöberg.

Ett ryskt hus berättar
Jag är gammal nu, på gränsen till sönderfallen.
Familjen som bor i mig stannar nog inte kvar så länge till. Allt runt mig är grått och disigt, dels på grund av dimman, dels på grund av avgaserna.
De rev mina grannar för att bygga en stor väg precis framför mig. Allt fler av mina gamla vänner faller sönder, det börjar bli ensamt.
Hela dagarna står jag här vid kanten och tittar på bilarna som far förbi i på tok för hög fart. Jag önskar att jag själv också kunde fara fram fort längst vägarna, dit jag själv vill.

Mina tyllgardiner är skitiga och har stora hål, mitt golv är smutsigt och mattan som ligger på golvet har inte blivit tvättad på ett bra tag.
Här finns inte mycket att göra annat än att gnissla och röra sig med vinden.
Människorna som passerar kastar skräp på mig som ingen plockar upp. Allt runt om kring mig är smutsigt och grått. Jag fryser ofta. Dimman gör det kallt, och regnet hjälper inte till direkt.
Jag önskar jag fick vara ett hus inne i en stad. En fin stad med mycket färger, så som det en gång var här.
Jag var färgglad på den tiden.
Mina ägare var överlyckliga den dag jag var färdigbyggd. Det dröjde inte länge innan dom åkte och köpte färg att måla mig med. Släktingar och vänner dök upp för att hjälpa till med målandet. De valde en himmelsblå färg, och för några månader var jag det finaste huset i hela byn, men inte längre.
Nya hus kom och nya ägare. Nya färger som alla var klarare och färggladare än min. Min färg började sakta men säkert flagna och ramla av. Ägarna flyttade efter några år till en större stad.
Jag stod tom under flera års tid.
Efter ungefär 5 år kom en ny familj att flytta in i mig. De var fattiga och hade inte råd att måla om mig igen, men den glädje de utstrålade när de fick se mig vägde upp för min omålade fasad. Åter igen fick jag känna springandet av små fötter på mitt slitna golv, jag fick höra skrattet av människor, jag fick känna glädjen av att ha ett eget hem, en egen familj.
Barnen växte upp så snabbt, det kändes som om de var vuxna på en vecka. De flyttade snart ut till sina egna hus med sina egna familjer.
De nu gamla föräldrarna bodde kvar hos mig, men det dröjde inte länge innan gubben sjuknade in. Han fördes snart till sjukhus och kom aldrig tillbaka.
Tanten bor här fortfarande, men på senaste tiden har hennes steg blivit allt tyngre, hennes ork allt mindre.

Snart är jag ensam igen …

Den ryska byn berättar
Ni skulle ha sett mig när jag var i min glans dagar. Jag har alltid legat utmed vägen mellan St.Petersburg och Moskva, och många är de som passerat och tittat på mig. Jag minns när de ståtliga hästtransporterna for förbi med en rasande fart. Jag var modern och nybyggd.

Nu är jag ganska sliten, vissa säger att jag åldrats med värdighet, och i behov en rejäl renovering. Är det något jag lärt mig genom åren så är det att betrakta min omgivning, och därför ska jag berätta för er vad jag ser just idag, oktober månad år 2007.

Jag ser att folk lever i min by och de lämnar spår efter sig. Gräset längs med vägkanten är nedtrampad av människofötter och vinden blåser skräpet som de så slarvigt kastat efter sig. Var är soptunnorna?

Den nedtrampade stigen leder till busshållsplatsen där bussarna gör ögonblickliga stopp, det känns som om de inte vill stanna längre än nödvändigt hos mig. Någon timme bort ligger Peters stad och det är mitt öde att vara en tillfällighet hos dem som bor hos mig.
Vad har den stora staden som inte jag har?

Usch! Nu är jag pessimistisk. Hos mig finns också de trotjänare som aldrig överger mig. De lappar sina hus och odlar i sina små odlingslotter som ofta dominerar trädgårdarna runt husen. Just nu är det höst och löven ligger som en gul mosaik över jorden, men snart är det vår och då ser jag alla härliga grönsaker som vill upp till ljuset.

Vi behöver inte åka bort eftersom antennerna på husen ger oss den information om världen som vi behöver. Ibland undrar jag om inte det behövs en extra skruv i antennfästena, för det ser lite farligt ut med antennerna på sned.

Är ni trötta i benen efter en lång dag? Var så god att sitt på den gamla bänken. Jasså, ni vill inte. Jag förstår att den ser lite halvrutten ut, men jag lovar att den håller för er. Är ni även rädd att den gamla lutande telefonstolpen ska falla på er? Ingen fara, har den överlevt så här länge ska den nog klara sig några år till.

Är ni redan trött på mig? Ja, ja, det var kul att få berätta lite för er om mig och min historia.

Hej då och hälsa St.Petersburg.

Tom